OM CIRKLAR

vakna mitt i natten av någon ny stark känsla som jag var tvungen att skriva ner för att det är bättre att se sina tankar än att tvingas lyssna på den skräniga volym som tankar och drömmar alltid har en tendens att ha. för att att sedan upptäcka att den nya spännande känslan inte var något annat än samma gamla känsla av... hopplös hoppfullhet.
även om jag inte orkar ta ställning passerar allt ändå förbi i samma oskiljaktiga svepning och trötta ögon som står utåt för de varit alltför fokuserade på att genomskåda istället för att tyda de suddiga tecknen & bland allt detta kringresande & nya upptäcker så visar sig allt bara vara genomborrat av samma uttjatade mönster. för även om känslan av den hopplösa hoppfullheten känns bekant och i högsta grad är det är det aldrig någon som kan tala om var den sitter, hur den känns, alltid så relevant som nu. aldrig så genomskärande som en under en dag som passerar.
måste sluta ertappa mig själv med att tänka på flygolyckor.
spara dina dagar.