OM DEN RYSKA MYSTIKEN

Jag vet att detta inlägg inte kommer locka särskilt många läsare, men jag kan inte riktigt låta bli ändå. Jag har haft en delkurs som handlade om rysk idéhistoria, och jag måste bara få ur mig varför jag tycker Ryssland är tusen gånger mer spännande än något annat land. Må hända att det bara har med mitt arv att göra, men jag kan inte låta bli att charmas av den ortodoxa mystiken och den extremt bittra ironin som gemene man eller kvinna bara slänger ur sig.

Det stora skillnaden mellan öst- och västeuropa ligger i att öst, som i Ryssland, aldrig upplevde någon renässans. Du vet, 1400-tal, Da Vinci, det antika arvets pånyttfödelse och yada yada, tråkiga filosofer, hov och ett sorglöst liv och hoppet riktat mot vetenskapen. Det är just det antika arvet Ryssland aldrig hade. När Kievriket, som det hette på den tiden, 988, bestämde sig för att bli kristet så valde man den bysantinska varianten, den ortodoxa. Jag fick läsa i min kurslitteratur att anekdoten säger att det berodde på att Storfurste Vladimir lät sina anförtrogna åka runt i världen för att hitta den religion som passade ryssarna bäst. Muslimerna luktade illa och bugade hit och dit som galningar, västerlänningarna var alldeles för strama och det fanns ingen som helst skönhet i deras tempel. Men när de kom till grekerna, till den ortodoxa kyrkan, kunde du inte avgöra om de var i himmelriket eller på jorden. Och det fick tillsut vara den avgörande faktorn i deras religionsval. Att Kievriket blev kristet var i sig ett stort steg närmare europa och väst, men det finns några helt fantastiska skillnader i de olika kristendomstolkningarna som jag blir helt upphetsad av att tänka på.
För det första gäller det den ortodoxa synen på bilden, ikonen. Enligt den slaviska kyrkan är bilden ett tecken på inkarnationen, och bildförbjudet som togs upp i första testamenten upphävdes eftersom Jesus just var ett förkroppsligande av gudomligheten.
Ikonen är inte en bild till en text som vi i väst har det, utan snarare ett försökt att berätta något. Man var inte ute efter att skildra någonslags händelse eller vardaglighet, utan det handlade om att få en inblick i just den där gudomligheten, eller kanske mystiken kring den, "en jordisk avbild av en himmelsk urbild". Se bara på den här ikonen och dess omvända perspektiv:



Perspektivet är riktat inåt, mot dig, du som ser på den, och inte in i bildens mitt som vi i väst envisas med att måla. Man skiter i all form av logik utan det intressanta är just heligheten, och jag tycker det är så vackert. Jag tycks återkomma till detta ganska ofta, hur trött jag är på nån form av verklighetsbegränsning som jag stöter på alldeles för ofta. Alla bevis hot och dit och logiska uträkningar. Missförstå mig rätt nu, jag är egentligen inte alls särskilt religiös, jag blir bara alltid så tagen av alla försök till att låta bli att begränsa sig till verkligheten, och då råkar religionen vara ett utmärkt sådant forum.
Men tillbaka till ikonen av Andrej Rubljov. Det är meningen att den ska skildra de tre änglarnas besök hos Abraham och Sara, men lägg märke till att varken Sara eller Abraham är med på bilden, och inte ens den måltid som det sades att de åt. Det är också något jag fascineras av, det ryska ikonmålerits upphävande av både tid och rum.

Engång var jag och min pappa på studiebesök Zagorsk, en liten stad utanför Moskva, för att gå på en gudstjänst, eller vad det nu heter på det ortodoxa språket. Den staden lät ungefär såhär. Jag minns att jag blev helt tagen. Det var kolsvart i kyrkan, i ett litet hörn stod ett gäng svartklädda typiska ryska tanter och sjöng de sorgligaste gudahyllningarna jag någonsin hört, monotont och mörkt, prästen går omkring med en rökselsegrej som han sävnger omkring med, samtidigt som han talar i lika mörk och monoton röst som de gamla tanterna sjunger och att BOCH VOSKRES och sådant. Men det som berörde mig mest, var två små lampor i taket. Två prickar, en röd och en grön vill jag minnas. Jag frågade pappa vad det var, och han berättade att ljuset var ett tecken på att gud var närvarande i rummet. Hur ateistisk jag än påstod att jag var vid det tillfället, kunde jag inte låta bli att känna mig illa till mods av det, samtidigt som jag tyckte det var så extremt vackert.

Hela denna mystik som präglar den slaviska kyrkan, dog i väst ungefär med renässansen när hela vår världsuppfattning ställdes om från att vara lika mystik och spännande som den ryska, till att bli, enligt mig, ytlig, empirisk och banal. När jag läste idé- och lärdomshistoria var det alltid medeltiden som var det mest spännande, jag tilltalades av stanken, av pesten, av teologin och känslan av att människan faktiskt inte visste så mycket.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med allt detta babbel, kanske är det nån form av repetition inför min muntliga examen i ämnet på torsdag, eller så är det faktiskt så att jag tycker det är väldigt spännande.

Intressanta saker att googla på ifall du skulle råka ha tråkigt:
1. Heschychasm
2. Dåren i kristus
3. Ikoner
4. Ryska munkar
5. Medeltiden
6. Andrej Rublov
7. Bysans