OM UPPSALA - ETT REKVIEM

Jag vet inte riktigt vad det är med den här extrema ungdomsdekadansen i den här stan. Skit i studenterna för de räknas för engångskull inte i en utläggning om Uppsala, jag snackar om oss riktiga kids.
Vi som kommer in på nationerna utan kårleg, eller vi som vågar gå till Fellini, eller vi som kan få en klassbricka på nattöppna-Statoil eller vi som vet var battle-bryggan ligger eller vi som sett tusen The Search-spelningar eller vi som var med på den tiden då man drack Egger för att överleva vintern eller sommaren, vi som snackar skit om våra bandmedlemmar, vi som diskuterar queerteorier hit eller dit för eller emot på Lion, vi som hänger på låset till Skivbörsen för att hitta skivorna före alla andra, vi som smugglar in sprit på Palermo, vi som hånglar i replokaler, vi som spenderar vår gymnasietid i ett redaktionsrum på Ekebyskolan eller i ett fotolabb/datasal på GUC och tror att vi gör någon skillnad, vi som låtsas att vi är helylle fast vi egentligen inte är någonting, eller vi som hänger utanför Hydro för att ta en cigg eller vi som blir lesbiska över en natt. VI SOM PEPPAR TILLS PEPPEN BLIR SÅ JÄVLA PEPP ATT DEN TILLSLUT BLIR MISSPEPP.

Förlåt för att jag skriver som om jag vore en blandning av Henrik Berggren och Allen Ginsberg men det är fan också så jävla Uppsala. Krydda med lite postrocksgnissel så har du oss i ett tätt nötskal. Går inte att knäcka.

Nöten Uppsala är faktiskt omöjlig att knäcka, för hur mycket jag än vill lämna staden eller bara upptäcka något nytt, så kommer alltid Stockholmskomplexet sitta kvar. Du vet det där som handlar om att bevisa för stockholmarna att det faktiskt går att bo utanför tullarna. Visst har vi provat några av oss, lämnat Uppsala för någon annan stad, helst utomlands. Men varför kommer vi alltid tillbaka? Även om det inte alltid är för evigt, så är jag övertygad om att det finns någon där ute som faktiskt har ett fint minne från en kulturnatt eller en Valborg. Det var bättre förr, och så har det ju alltid varit. På någonvis så känns det som om det är det vi lever på, den hatblandade kärleken till vårt förflutna och våra minnen härifrån. Vetskapen om att det var i Uppsala vi fick våra hjärtan krossade på riktigt första gången. Uppsala är ett sår som aldrig läker.
Det är väl den här extremt splittade stämningen som råder just nu som gör att vi alla är så bittra över Uppsala, staden suckar bakfylleångest blandat med framtidsvisioner. Vi har blivit vuxna, både till siffror och till sinnes (förutom Kung Henry, hans umgängeskrets går bara ner och ner i generationerna, samtidigt som värdet i hans ålder blir högre och högre, och han verkar ju nöjd med det) och vi har insett att det är en omöjlighet att förbli sjutton. Vi har växt ur våra indiekläder, spillt Felliniöl i håret och ramlat av cykeln hem från en misslyckad efterfest. Dags att byta om.

Det var allt, ikväll ska jag till Hum-c och dricka sprit.