VÄLKOMMEN TILL ANJAS MUSIKELITISTISKA MP3BLOGG

Egentligen tycker jag ju såklart att det är jätteroligt att mp3blogga, men försöker liksom hela tiden hålla mig i skinnet så jag inte ska falla ner i den där ganska töntiga fällan, men idag kan jag inte hejda mig.

Här får du min ambivalenta höstplaylist, d e ba å ladde ner d man vill ha:

1. Simon & Garfunkel - For Emily, Whenever I May Find Her
Jag har kommit in i en period då jag tycker det är roligare att upptäcka gamla kommersiella popgodingar än svår nutida musik. Så därför har det blivit endel Elton John och Simon and Garfunkel i sommar. Den här låten är dock kanske hur bra som helst, en kort och simpel kärlekssång utan krussiduller. Rakt på sak, tårarna flödar, hjärtat brister.

2. Helios - The Obeisant Vine
Måste tyvärr erkänna att jag är en sucker för myselectronica med knaster, gitarrplonk, snubbar med sköra röster etc etc. Okej, jag tyckte Khonnor var jättebra förut, men nu tycker jag att han blivit tråkig och jag fattar inte dealen med vad det var jag gillade. Helios (går även under namnet Goldmund, men då är det mer pianoplonk) ligger på samma bolag (Type) och det är väl egentligen samma sak, men jag kan inte rå fört, jag tycker den här låten är fin. Skjut mig.

3. The Rice Twins - Can I Say
Jag har alltid haft lite svårt för the Rice Twins, aldrig riktigt förstått vad det är som skulle kunna vara bra, det har liksom varit helt ansiktslös techno för mig. MEN, deras bidrag Can I Say på Kompakt Total 8 är utan tvekan en av de starkaste låtarna där. Det låter lite som en blandning av The Field och typ M83 om ni minns dem, alltså på ett bra sätt! Jag gillar verkligen enmanskvällstechno med harmonier och drömska vibbar. Lite jobbigt att det är Rice Twins bara, eftersom ett år av mitt liv gått ut på att dissa dem. Men man får väl ändra sig!

4. Tarentel - A Cloud No Bigger Than a Mans Hand
Mja jag har väl pratat om postrock förut och att det är den genren som jag kan mest om tillsammans med nittiotalsskrammelindie (går iofs hand i hand), vilket lett till att jag är väldigt selektiv på postrockarfronten. Jag tycker att allt jag hör är dåligt eftersom jag hört det tusen gånger förut. Nu vill all postrock låta som Explosions in the Sky eller Mono och jag har svårt att tänka mig något tråkigare. Hitta på nåt nytt för fan! Så idag bjussar jag på en låt från 2004 med ett, enligt mig, helt eget postrockarsound. Fortfarande klyschig postrock, men med det lilla extra som man brukar säga.

5. Fridge - Clocks
Okej kompisar, mer postrock. Det här är dock från i år, och Fridges senaste album The Sun. Fridge består bland annat av 2004års stora hype Kieran Hebden (Four Tet) och nu har de alltså släppt ett nytt album. Som inte är ett dugg pjåkigt, utan snarare helt och hållet i min smak. Det är meckigt, gulligt, behagligt, fint, melodiöst och knasigt på samma gång. Jag tänker lite på Tortoise.

6. Dead Letters Spell Out Dead Words - When She's Gone
Skitbra, rakt igenom alla de sju minutrarna. Svensk drone när den är som bäst. Behöver inte säga mer.

7. Ben Frost - Theory of Machines
Martin tipsade mig om denna kille. Han är tydligen electronicascenens största hype just nu och i The Wire hade skrivit något om att det var Arvo Pärt blandat med Nine Inch Nails och lite Steve Reich, Philip Glass och sådana namn. Som stor gammalt Nin-fan reagerade jag lite extra. Martin skickade den här låten och den är så jävla bra. Blir bara bättre och bättre och växer hela tiden och jag älskar att det låter som en kör i bakgrunden (hoppas det är det!). Resten av skivan var mer kall och industri-ig, men Ben Frost refererar friskt till både Stina Nordenstam och The Swans. Jag tycker låttiteln påminner om Piano Magic också, men det kanske bara är jag. Superbra i vart fall! Lyssna även på "Forgetting you is like breathing water". Nästbästa låten.

8. Flying Saucer Attack - Dark Wind
Jag återupptäckte Flying Saucer Attack häromdagen när jag var jättestressad och åkte tunnelbana genom hela Stockholm hit och dit. Min i-pod är gammal och trasig, så jag får sätta den på random, och jag får absolut inte byta låt, för då dör batteriet på en gång. Man får tacka och ta emot vad som erbjuds helt enkelt. Men så slumpades den här låten. Solen var orange och stod ganska lågt och jag tuffade i takt med tåget över Skanstullbron. Det var ett sånt där hallelujahmoment.

9. Galaxie 500 - Decomposing Trees
Avslutningsvis får det bli en gammal klassiker igen. Extatisk nittotalsskrammelindie som får en att önska att man var på en dekadent hemmafest 1992 och är fyra minuter från att däcka i en soffa och det sista man hör är denna låt. Tack för kvällen, tack för allt.