OM EN SKIVA

Jag kom på att jag aldrig har skrivit om en av mina absoluta favoritskivor alla kategorier i den här bloggen (även om jag gjort det på hundra andra ställen och sammanhang, och alla som känner mig vet att jag titt som tätt återkommer till den här skivan). Kom på det nu när jag och en vän hade en diskussion på MSN om musik, känsloflöden och spontana gråtattacker som man får av att lyssna på någonting. Jag kom på att det var väldigt länge sedan jag fick den form om känslostorm av musik som man kanske borde få. Ofta är det ju så att man känner på ett eller annat vis, och sen väljer musik utifrån det - och sen börjar grina. Då är det ju ganska uttänkt och man väljer musik just för att man ska få den känsloreaktion som man vill ha.

Hur som helst, jag scannade min hjärna och mitt inre efter min senaste gång då jag hörde någonting för första gången och började grina för att det var så bra, helt utan förväntningar eller kontexter, utan bara pang boom rakt på sakt, in i hjärtat och ut ur tårkanalerna.

Den skivan måste ha varit Innocence & Despair med the Langley Schools Music Project. En skiva av några skolbarn i Kanada på sjuttiotalet. De sjunger deras favoritlåtar, alltså sånt som gick på radion på den tiden med exempel som God Only Knows med Beach Boys, Space Oddity med David Bowie eller Long and Winding Road av Beatles för att nämna några favoriter. Ljudet är inte det bästa, de sjunger inte så bra, spelar lite skevt, men de gör det verkligen så fint de bara kan. De slår så hårt de kan på sina cymbaler, eller trianglar bara för att de tycker att det är så himla kul. Den som inte känner något när den lyssnar på Innocence & Despair, har inget hjärta.

Så här, om du nu råkat missa, så zsharar jag mina favvisar med Kanadabarnen från sjuttiotalet:
God Only Knows
The Long and Winding Road