OM TACKSAMHET

Det har gått en vecka nu, och jag är så full av minnen och fina stunder. Det går inte en sekund utan att jag tänker på allt vi delat, allt vi gjort, alla roliga saker vi sagt. Jag känner mig nästan lite lycklig, eller inte lycklig, utan mer tacksam och rörd av allt det fina. Men visst gör döden sig påmind, oftare än förut såklart, och det är tungt. Men det är när jag tänker på att sitta på en balkong och skråla med i Tiny Dancer av Elton John som jag börjar gråta, när jag önskar att jag fick ett sms där det stod "yo, ska vi fika", när jag tänker på vår crazy drunken night för någon månad sen, när vi var på Forma Nova och spelade Sonic och Malin stängde av spelet för att jag för en gångs skull vann, eller när vi connectade på riktigt första gången på DJ Assaultspelningen förra vintern på grund av alla skabbiga män runt omkring oss, eller på valborg när hela gänget däckade inne på mitt rum hos mamma och pappa klockan typ fyra på eftermiddagen, när vi satt vid havet på natten i Danmark, lyste på maneter i vattnet och insåg att Planet Earth var på riktigt, när vi sågs på Medborgarplatsen förra veckan och regnet helt plötsligt öste ner och vi fick gömma oss under ett tak. Det är då jag blir sådär lyckligt ledsen, det är en sådan stark saknad blandat med den där eviga tacksamheten, kryddat med känslan av att det aldrig kommer tillbaka, eller att jag kommer få nya sådana minnen tillsammans med henne.

Jag tänker också på alla människor omkring, som antingen delade vårt liv, eller som bara var runt omkring och på sätt och vis också gjorde det. Hur alla faktiskt berörs av detta, hur värdefulla två liv är när världen verkligen stannar på riktigt. Det får mig att bli tacksam igen. Och jävligt jävligt ledsen, igen.