Idag när jag kom hem till Stockholm från Uppsala låg det en liten skiva i postlådan och trängdes med alla tidningar. Min gode vän Gustav och jag sysslar fortfarande med cdbyten, en mycket mycket uppskattad sak enligt mig, och denna gång stod han för en skiva fullproppad med William Basinski och lite annat smått och gott.
Jag satte på skivan och första låten på den är "D|P 1.1", alltså Disintegration Loops I, ett entimmesstycke av bandloopar som sakta men säkert förvrängs och förfaller, om jag förstått saken rätt så är Disintegration Loops, en hel serie av fyra skivor som bygger på samma princip. Den 11 september 2001 gick William Basinski upp på ett tak i New York, eftersom han bor där, och spelade upp looparna gång på gång samtidigt som de filmade den tragiska förödelsen vid World Trade Center som man kunde se klart och tydligt från taket. Resultatet blev en helt fantastisk film, med ett helt fantastiskt soundtrack.
Det var inte första gången jag hörde Disintegration Loops idag, jag och Martin såg filmen för något år sedan, och han brukade lyssna på skivan sådär i bakgrunden då och då. Men det är inte förrän nu idag, när jag kom hem lite låg och blå i själen, trött kropp efter förti minuters sömn på Uppsalapendeln, skrik i högtalarsystemet vid Gullmarsplan tunnelbanestation, som jag verkligen insåg hur extremt jävla vackert Disintegration Loops är. Även om låten är en timme lång vill jag aldrig någonsin att den ska ta slut.
Den här texten går nog mest ut på att visa Gustav min uppskattning för att jag tillslut satte på skivan och blev hänförd. Och så kan ju alla som inte hört den eller sett filmen leta rätt på dem och se på världens vackraste förfall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar