OM TJERNOBYLBARNEN

(eller mitt tappra försök till att skriva en generationsroman)

Det var natten den 26 april 1986 som kärnkraftverket i Tjernobyl exploderade, en natt då en stad, tidigare full av liv, helt plötsligt tömdes på folk och blev alldeles öde. Det sägs att alla som är födda kring denna tid har fått en smula radioaktivitet i sig, och vindarna drog västerut och vi i mellansverige blev särskilt drabbade. Ät inte svamp! varnade politikerna.

Kanske är det all denna radioaktivitet som gjort oss till vad vi är. Vi är knappast efterkrigsbarn, vi har aldrig upplevt kalla kriget så att vi kan minnas det, och vi minns knappt radioaktivitetens osande genom luften. En svag bris från öst.

Jag satt och lyssnade på musik en kväll, jag gick igenom min Ituneslista och slogs över av hur många av artisterna i min bilbiotek som bestod av mina vänner eller bekanta. Jag slogs av att i princip alla i min umgängeskrets gör något fint, något för att uttrycka sig. De flesta spelar musik, många skriver, några spelar teater, några målar tavlor, fotar, ritar serier eller experimenterar med ljud, många engagerar sig politiskt på ett eller annat sätt, några skulle kunna dö för feminismen, några viger sitt liv åt studierna, några går hem ensamma på natten, lite runda om fötterna och undrar vad fan allt ska vara bra för. Och jag blir så jävla stolt. Ingen säljer några skivor, inga spelar för ett utsålt Royal Albert Hall, ingen köper deras konst, men likväl fortsätter alla. Vi sprider musik över MSN och ger konstruktiv kritik, vi kommer på varandras spelningar, vi kommenterar i bloggarna, vi för debatter, vi kämpar och vi slåss utan att få ut någonting konkret av det. Vi bara skapar och skapar för evigheten.

Jag har sett vänner i så desperat behov av hjälp att de tvingas vända sig till Socialstyrelsen, men inte fått något gensvar, jag har väntat på min vän utanför psykologrummet på BUP och hört hennes gråt genom väggarna, jag har sett folk fly sin hemstads instängda ångestbubbla för att sedan hamna på gatan i en storstad omgiven knark och banditer, jag har fått telefonsamtal mitt i natten av en förtvivlad tjej på festival som blivit antastad av ett jävla cp och inte kunnat göra något annat än att bara prata med henne, jag har sett någon jag bryr mig väldigt mycket om vakna upp med kol på händerna efter att ha svalt alldeles för mycket piller, jag har sett mina vänner så fulla så varken jag eller den vet vad fan det är som händer, in i dimman, jag har hört berättelser om hur min kompis såg sin mamma bli slagen, jag har sett folk i min ålder tyna bort i ätstörningar, jag har hört hur någon vaknat en morgon med en bakfylla som aldrig gått över, än, jag har sett dem som är så desperata efter bekräftelse och närhet att de ligger med vem som helst och när som helst, jag har sett hur vi går till samma ölhak flera gånger i veckan och super oss fördärvade bara för att det inte finns något annat att göra.
Jag har åkt polisbil klockan halv fem på morgonen till Akutpsykavdelningen på Sankt Görans Sjukhus för att få reda på att en av mina bästa vänner har dött.

Ibland förstår jag inte vad det är som gör att vi orkar ta oss vidare, vad som gör att vi fortsätter gå när vi är på väg hem, vad fan det är för mekanism som driver oss framåt. Är det hopp? Är det vilja? Är det bara för att jävlas med livet? Eller är det radioaktiviten?

Vad det än är, måste det vara det vackraste på hela jorden. Inga ord kan beskriva hur stolt jag är över oss, allt vi skapar, allt vi går igenom, allt vi tänker och diskuterar, hur vi stöttar varandra genom eld och lågor. Och utan att få några pengar, utan att bli berömda - utan bara för att orka ta det där extra steget.
JAG ÄLSKAR OSS 4-EVER



(Bilden har min pappa tagit inne i Zonen)